Denna julen ska jag inte klaga..

Lägger upp en snattad lista istället!

De bästa filmreplikerna

They call you 'quiet girl', but you say you´re a riot

A tuna-girl, lost in love

I´ll say you´re a storm

I call you "sweetheart", but you´re a thunderstorm

Eyes stolen from an angel

I call you a thief

I call you "beautiful", but baby, you´re a lightning

If i touch a burning candle

I can feel no pain

If you cut me with a knife

It´s still the same 

They call you 'quiet girl', but you say you´re a riot

The pain i feel without you by my side is unbearable

I´ll say you´re a miracle

I call you "wonderful", but you´re a flower that bursts out in spring

My dearest friend, if you don’t mind

I´d like to join you by your side

Where we can gaze into the stars
And sit together, now and forever

For it is plain as anyone can see
We’re simply meant to be

Ett utdrag från min blogg på lunar;

"Ligger i min säng och skriver detta just nu.. Idag är det julafton, den värsta dagen på året för allt är hopplöst. Det finns inget fint med julen, allt är bara glamouriserat. Det är en jävla högtid då vi spenderar pengar på onödigheter!

Har inte kunnat slita mej från min nyköpta bok; vingklippt ängel. Jag läser den och känner igen mej så jävla väl i den. Ju mer jag läser, desto längre sjunker jag in i de gamla tankarna, men jag kan inte låta bli den för den berör det djupaste av mitt hjärta. Den sanna sorgen som bara vissa kan känna i sina hjärtan. Känslan att vilja sluta allt.. Men jag kan inte låta bli den. Min själ blöder innerst inne, jag känner hur blodet rinner längs med kanterna och lämnar ett tunnt spår.. Den klarröda färgen av blod. Jag har läst den de senaste timmarna för jag kan inte sova. Det finns så mycket i mitt huvud. Vill bara stänga av! På 50 sidor har jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna till 100%. Sorgen av nån man älskar som inte finns där, valde att bara avsluta.. personen i boken pratar om rakladen mot sina armar, om färgen på blodet som skänker henne lugnet, om rösterna i huvudet, avskärmingen från omvärlden, föraktet för att vara annorlunda! Det berör mej för jag vet exakt hur hon känner! Känslan av att inte nån förstår hur hon lider.. Just nu är jag ensammast i världen här där jag ligger i min säng. Fallit tillbaka i gamla tankar. Det skänker mej ro ändå, jag gillar det. Men jag avskyr det så in i helvete! Sida efter sida bläddrar jag, läser några rader och funderar över vad hon skrivit. Helt fast i boken är jag. Minns tillbaka när allt jag ville var att det bara skulle ta slut.. Tittar på mina armar just nu och ser ärren jag har där, fast det var en olycka så gillar jag dem. Jag känner mej levande med dem! Men samtidigt så kan jag inte låta bli att bli sorgsen över dem, det var verkligen nära, lite djupare och jag hade verkligen fått åka extra akut till sjukhuset, kanske hade jag inte kunnat skriva detta just nu. Flickan på omslaget till boken är så vacker och jag föreställer mej henne igenom hela boken, känner hennes sorg, delar hennes tankar. Vet hur hon känner och att inte vara förståd.. Man söker hjälp men man finner ingen. Står och skriker rakt ut HJÄLP!!! men det finns ingen som lyssnar, ändå står man mitt ibland folk"

"Bredvid sängen så hittade jag en teckning som Eve hade gjort, en tjej och ett hjärta.. I hörnet är det fläckar efter oboy.. Oboyfläckar från utspilld oboy från kvällen då jag hamnade på akuten. Kvällen då jag fick 40 stygn. Kvällen då jag föll till marken och kände ögonen fyllas av blodet som rann från min panna. Kvällen då jag fick tid att tänka medans jag kollade upp mot sjukhusets tak.. Kvällen då mitt liv förändrades för alltid. Allt blev annorlunda efter det.."

Nuförtiden så blir jag bara gråtfärdig när jag ser mina armar, inget vet om det.

Dom äcklar mig och dom är bara fula..

Just nu orkar jag bara inte med allt..