Det fanns en tid

då han trodde att

monster fanns, men bara

på låtsas.

"Jag har ett monster under sängen mamma..." men egentligen ville han bara inte sova ensam

Och..

små pojkar växer upp till ännu mindre män ibland...

"vi ska forma våra liv till det allra finaste.."

sade han till sin älskade flickvän, en berusad kväll.

Samma kväll lät hon ett annat kön inta hennes kropp.

Efter det vände han ut och in på sig själv. Det blev ingen mer kärlek vid hans sida. Kanske var det meningen från första början, tänkte han...

"Jag känner mig hemma så här. Ensam"

Sommrarna blev inte mindre tilldragande för det. Det växte sig istället varmare och mer vackrare än någonsin.

Och han skulle nu behöva läsa till en framtid, omöjlig att överskåda, för att kunna forma sitt ensamma liv.

Men alla vackra ting omkring honom knöt sig hårdare runt halsen...

Läsförmågan drunknade i en dimma som han kom att respektera som sin mentor.

Dimman började viska ord som blev hans ideologi..

ord som aldrig kom till punkt...

ord som drev honom till sitt beslut...

ord som blev det sista han lämnade kvar.

"Jag förstår nu äntligen, mamma

Gråt inte för mig

Pojkar växer upp till ännu

mindre män ibland. Det betyder

inte att Du har misslyckats

Jag hade aldrig ett monster

under sängen, som du visste när

du log och strök min panna.

men jag såg åt fel riktning

Jag såg aldrig ut genom fönstret

Det riktiga monstret fanns utanför

fönstret, mamma. Det fanns

där hela tiden, och nu har

det intagit mitt huvud, mamma

Jag kan inte lämna mitt rum längre

Jag gör mitt val här och nu"

älskar dig/ <3

Dyamo.se 

Brukar säga till andra att de inte ska tänka för mycket för då kommer man fram till något, detta är ju aldrig nått som jag följer för det är så mycket skit jag kommer fram till hela tiden!

Nu sitter jag bara och tänker på gamla tider och hur mycket jag saknar det jag hade då.. På något sätt så hade jag det bättre. Då kunde jag säga att jag var lycklig ändå, även om det var struligt och hände en hel del som jag inte velat hade hänt. Men det var ändå jag på ett sätt och det var det som gjorde att jag kände mig som en hel person. Jag var ändå ung och jag satt där under kvällshimlen. Nu är jag bara gammal och tror inte nykärheten kommer vara sig lik längre. Drömmarna har blivit så sköra och inte så drömmande längre. Vart tog den lyckliga och starka framtiden vägen?

Vart tog du vägen, du som var hoppet och min fasta framtid.

Låt oss prata om monstren istället.. 

Min pollenallergi pendlar rätt mycket från att vara halvt borta till att den biter huvudet av mig. Just nu upptäckte jag att mina slemhinnor har börjat blöda en aning.

Har numer planer på att stanna hemma resten av veckan, eller iaf imorgon!

Mitt toapapper är slut oxå.. 

Ibland behöver jag bara en kram

Idag var min hemliga kod "fear" för att logga in.. Ska ta detta som ett tecken!

Vad saknas, du saknas...

Har märkt att mina senaste inlägg vart lite dystra, och det är helt korrekt. Vet inte så mycket just nu faktiskt.

Just nu sitter jag och har värsta pollenallergin, ser ensam på eurovision och dricker ljummen sprite. Men ändå så är det faktiskt skönt. Jag får nästan se detta som ett av de få glädjeämnen i livet som jag har kvar! Men varför mår jag skit.. 

Än så länge är utgifterna mindre än inkomsterna

Nått saknar jag. Det är inte tappat och inte nått jag någonsin har haft heller. Därför är det så svårt att veta vad det är som saknas..

på ett sätt som ingen annan riktigt gör och varje gång som du ler

hugger det till i mitt bröst för jag vet att jag aldrig aldrig aldrig mer

kommer få ligga bredvid och kalla dig för min